Maj

Och så har jag inte skrivit på ganska länge. Så kan det bli. Det är svårt att leva på flera ställen samtidigt.

Eftersom det känns som det mesta nästan alltid är fantastiskt när jag skriver, tänker jag att det är dags att skriva om sådant som kan vara kämpigt här i New York.

Språket. Innan jag åkte till New York trodde jag att jag kunde prata engelska. Det tror jag fortfarande, men jag hade glömt bort från senast när jag bodde i ett engelsktalande land (Irland 2004-2005) hur pass frustrerande det ändå kan vara när man hela tiden tvingas använda sig av något annat än sin moderstunga. Trots att det som kommer ur ens mun flyter på och låter begripligt för mottagaren, kan det många gånger kännas handikappande i uttryckandet av ens person. Att känna att man har tillräckligt med nyanser att jobba med tar tid tror jag, månader minst. Tills dess får man helt enkelt finna sig i att man konstant känner sig lite mindre intelligent och lite mindre kul än vanligt. Eller inte jämt såklart, men ja ni fattar.

Hetsen. New York är en hetsig stad på många sätt. Testa till exempel att promenera upp på Fifth Ave klockan 18 en fredag. Kom ihåg att akta dig för armbågar och stilettklackar. Men det är inte bara gångtakten man tvingas in i på trottoarerna på Manhattan. Folk kommer till den här staden från hela världen för att jobba järnet, tjäna pengar och förverkliga sina drömmar som det brukar heta. Det blir trångt och folk trissar upp varandras tempo. Inte ha tid att äta lunch, inte ha tid att laga egen mat, inte ha tid att ta semester, inte ha tid att titta på tv, inte ha tid att fika med kompisen längre än 45 minuter, inte ha tid att stanna på meditationsdelen i slutet av yogapasset, inte ha tid att dagdrömma på tunnelbanan – det blir en tävling i vem som är upptagnast. Det finns också en hets i att man ska vara “into” en massa saker. I Uppsala eller Stockholm kanske jag skulle presentera min intressen annorlunda, men här heter det att jag förutom psykologin bland annat är into running, yoga, knitting, traveling, hiking, cooking, dancing, coffee, whiskey and urban gardening. Man behöver egentligen inte ens ha testat på de här sakerna man är into, det räcker att man gillar’t.

O-naturen. New York är inte så grönt. Ja, det finns parker och ja, det finns reservat upstate, men det känns så konstigt ibland när man måste ta tunnelbanan för att ens kunna påbörja joggingrundan eller när plocka blommor betyder länsa grannens blomlådor. Nu måste det ju dock sägas att jag inte hade väntat mig något annat när jag åkte. Jag for ändå hit för att New York är New York och inte Hågadalen eller Skärgården.

Jag vet inte om jag lyckades så bra nu med att racka ner på New York. Lovar att försöka igen om andan faller på. Tills dess får ni stå ut med att jag pratar om soliga tak i Williamsburg, feta piroger på Coney Island och billiga skinnaffärer på Lower East Side.

Tack för idag då.

K

Nice azzz

Idag är det visst påskafton. I vanliga fall brukar det betyda påskbord, påsksnaps och årlig släktträff för mig, ofta en mycket trevlig sådan. I år gör det inte det. I år betyder det inte så mycket alls. På sin höjd lite helt vanlig Bushwick-fest senare ikväll. Här kommer dagen i resumé. Istället för äggmålning: podcastlyssning på Mia & Klaras sommarpratarprogram från förra året. Istället för äggätande: muffin och plugg på kaffebar. Istället för äggrullning: lång springtur i Williamsburg.

När man är ute och springer i Brooklyn kan man få vara med om lite olika saker. En sak som är vanlig är att man får höra en massa kommentarer från de karlar som står och hänger längs trottoarerna som man springer på (när jag skriver “man” här menar jag alltså “kvinnor”). Dessa förekommer även när man inte springer, men löpartights verkar förlösa en större mängd av dem. Komentarerna varierar i innehåll och format och man kan få höra allt från den oskyldiga “Hi, how are you miss?” till den markant mer vågade “Stop being so god, damn sexy girl!”. Någonstans där emellan hamnar den absolut vanligaste; “Can I run with you?”. Det ska tilläggas att dessa kommentarer regnar över en innan männen ens möjligtvis hunnit lägga märske till om man är sexy eller inte, replikerna kommer på ren reflex så fort någon av dem får den minsta förnimmelse om att en individ av det motsattta könet närmar sig i joggingtakt. Det behöver inte heller nödvändigtvis vara en grupp dåligt uppfostrade tonårsgrabbar som kläcker ur sig de här sakerna, det kan lika gärna vara en ensam herre långt bortom sina bättre 50 år med stadig inkomst och tre barn. Alla dessa män är nästan helt uteslutande “blacks” eller “latinos”.

Varför är det då så här?

Eftersom anmärkningarna är mycket mer av en regel än undantag på mina löparrundor (den enda kommentarfriaplatsen som jag har erfarit så här långt är Prospect Park), har jag haft en del tid att fundera över det här. Att inte alla män i kvarteret men väldigt många gör detta, vittnar om att det handlar om kultur på något sätt. Men vems kultur? Och vad fyller det här tramset för funktion? Självklart är det inte seriösa raggningsförsök som pågår. Nej, jag tror de skulle bli ytterst förvånade om jag stannade och gav dem mitt telefonnummer. Till och med frågorna är mer av ett konstaterande. Ett konstaterande som i någon form av uppmärksammande/betoning. Ett uppmärksammande/en betoning av min existens och deras manlighet. Jag springer på trottoaren de står på, alltså finns jag (i deras grannskap). Jag är kvinna, alltså är de män. Jag är sexy och hot, alltså har de en stark sexualdrift. Men utöver att detta är ett vanligt sätt att uppmärksamma kvinnor på i en machokultur, tror jag att det finns något mer bakom kommentarerna på mina joggingturer. En anledning tror jag är att jag är vit. Vit i huden och vit i kulturen. För enligt mina egna högst ovetenskapliga studier riktas “nice ass”-replikerna på gatan i högre grad mot de vita kvinnorn i kvarteret. Jag bor i ett område där vita är i minoritet. Vita är i minoritet på många andra ställen i världen också, men ändå sitter de på en himla massa makt. Vitas makt har krympt det offentliga utrymmet för icke-vita. Om jag var icke-vit skulle detta göra mig fruktasvärt arg och få mig att vilja ta tillbaka en del av det utrymmet. Hur tar man tillbaka offentligt utrymme? Man syns och hörs, man visar att man inte ber om ursäkt för att man existerar och man visar att man inte tänker foga sig under rådande, förvridna maktordning. Det här kan man självklart göra utan en sexistisk underton. Det är till exempel vad som händer när de puertoricanska tonårstjejerna i mitt kvarter vägrar att skruva ner volymen när de lyssnar på sina stört högljudda mp3-spelare på tunnelbanan, och det som händer när de stadiga jamaicanska damerna står och pratar högt för sig själva om sina inköpsplaner vid elektronikhyllan på Salvation Army.

Vad det här fenomenet än bottnar i, måste man som vit kvinna med joggingskor hitta ett sätt att förhålla sig till detta på. Vad svarar man till någon okänd man som säger att man har en fin bakdel? Tack? Fuck off? Svårare blir det när någon bara säger ett utdraget “Hi there….”. Ska man sätta näsan i vädret och ignorera trots att personen egentligen inte överträtt några synliga gränser, eller ska man svara med ett neutralt “hello”, med risk att på så sätt uppmuntra till följdfrågor som “How did you become so beautiful, girrrrrl?”. Det finns inte många enkla svar.

Nog om detta. Glad Påsk allesammans! Nu ska jag dricka upp min kalla kaffeslurk som är kvar och gå hem och spela lite munspel med Aaron. Kanske äta ett ägg också.

K

Romantisering av aktuell bostadsort

Bortrest i fyra dagar, psykoterapikonferrens i huvudstaden. Blommande magnoliaträd, restaurangmat, rena tunnelbanor utan råttor, fint sällskap, bekväm säng och befriad från uppsats. Men så en skavande känsla, krypande kommandes: lite äckel blandat med sorg. Var det D.C.-invånarnas välkammade hår? Var det hissmusiken i hotellobbyn? Var det masspsykosen på morgonföreläsningarna? Nehejdu, det var helt vanlig hemlängtan. En längtan hem. Hem till smutsen, hem till skuggan från de höga husen, hem till prestationsförväntningarna, hem till spring break-tom lägenhet, hem till ett uppmärksamhetskrävande husdjur, hem till en kallare klimatzoon: hem till New York.

New York behandlar mig fortfarande väl, kanske tror staden fortfarande att jag är en gäst? Det är till viss utsträckning sant, men det är inte så som jag ser det. Jag bor här.

Staden har känts helt unik ända fram tills en dag förra veckan då det föll regn. Regnet luktade precis som regn gör överallt och folk betedde sig precis som folk gör överallt när det regnar. Det hjälpte inte att taxibilarna var gula och husen skyhöga, New York var som vilken annan stad, by eller samhälle I världen som helst. Jag gick och satte mig på kvartersbiblioteket som har pissgula väggar, inga fönster och starkt lysrösljus. Där inne fanns det inget väder. Då blev New York New York igen.

K

Burning the midnight oil

Tangenterna smattrar, kaffebryggaren går varm och svetten som lackar i pannan avdunstar i snabb takt för att bli till imma på insidan av mina glasögon. Den skumma belysningen i vårt vardagsrum med röd tegelvägg blev just precis ännu skummare i och med att en glödlampa knäppte till och lade av. Katten ligger ihoprullad på den jeanstygslappade soffan, hon somnade för länge sedan.

Nej men fy så ambitiös hon är, tänker ni sannolikt. Jag hoppar in och klipper av den tanken här på en gång och ger er ett enda ord som sammanfattar min arbetsvecka hittills: improduktivitet. Liten är den mängd text som jag har jag producerat sedan i torsdags – ja, pytteliten faktiskt – och liten är den mängd litteratur jag har plöjt igenom. Denna sena timmes uppsatsfrenesi är alltså endast en lam kompensation för den gångna veckans syndiga leverne. Imorgon är det upp i ottan som gäller och av bär det mot Nassau Boulevard (pendeltågsstationen där jag kliver av) och Derner Institute (ja det är så psykologiska institution på Adelphi heter). Datakörningar och fri lek med statistik står på mitt och Marks gemensamma schema. Resten av universitets studenter har Spring Break så vi kommer att ha lunchrummets mikrovågsugnar nästan helt för oss själva.

För den som gillar uppföljning kan jag berätta att festen som nämndes i ett tidigare inlägg blev mycket lyckad. Drösvis med folk kom, aktiviteter avlöste varandra och nya vänskapsband knöts till höger och vänster. Griffeltavlan som spikades upp på väggen tidigare samma dag fick stå i kvällens rampljus – och med oförminskad intensitet lyser ljuset fortfarande på denna tavla. Vi älskar den.

I övrigt är jag upprörd, ledsen och förbannad på budfirman UPS som tycker att det är lämpligt att uppmana sina leveransmottagare att stanna hemma från klockan 09:00 den dag som de planerar att leverera internetbeställda böcker, för att sedan inte dyka upp förrän klockan 17:00. Idag sken solen i New York och temperaturen låg på någonstans kring 16 plusgrader. Har jag hört. Jag vet inte säkert eftersom jag själv satt inomhus och väntade bok en bok som skulle levereras.

K

Det händer saker

Skifte 1.

Förra helgen flyttade Emily från lägenheten. Först förlovade hon sig med sin pojkvän Hristo, sedan stack de till Queens. Vi hjälptes åt att bära kartonger i vårt hus som inte har en hiss. Hej då sa vi uppe på taket. Igår virvlade Emily in i lägenheten för att säga hej när hon ändå var i närheten. Under en halvtimma höll hon låda där hon gled omkring i stolen med hjul på, för att sedan virlva ut lika snabbt som hon hade virvlat in. Emily gör så.

Abe’s vän Kelly Ginger flyttade in. Kelly Ginger – vilket namn! Ett sådant där som man inte förstör genom att bara använda förnamnet, man säger hela namnet – alltid. Kelly Ginger tog med sig en katt (Sappho) och en råsaftpress.

Skifte 2.

På tal om prylar (se katt och råsaftpress): vi kom fram till att vi ville ha en griffeltavla i vardagsrummet och letade reda på en via Craig’s list. Vi sade till killen på Lower East Side att vi skulle komma och plocka upp den efter vi hade varit på The Armory Show. När Abe ringde för att be om ursäkt för att vi var sena, berättade säljaren att en annan kille redan hade varit där och hämtat den. Säljaren hade trott att det var Abe. Vi vet fortfarande inte vem killen som norpade vår griffeltavla var. På vägen hem från Abe’s utställlning i Bushwick snubblade jag nästan över en stor och otymplig platta med stålram som låg slängd på trottoaren. Jag gick vidare, men Aaron stannade och vände på den. Det var en enorm griffeltavla. Aaron gick från att inte tro till att tro, på Gud eller vad du nu vill kalla det.

Skifte 3.

Idag är det definitivt vår i New York. Ni vet sådär när varenda människa har solglasögon, sitter på uteservering, kränger använda kläder i loppisrader eller spelar basket. Borta är snön och borta är 2009’s höstmode. Hej neonstrumpa som syns när din ägare cyklar på sin fixed gear och har hipster-för-korta byxor!

Mitt i allt detta har jag det väldans bra. Och ikväll har vi stor fest i lägenheten.

K

Att spendera – del 2.

Jag slant med plånboken idag igen. Klockan var halv fem på eftermiddagen och jag var nöjd med att sitta där jag satt med studierna på ett fik/en bar nere på Fulton St. Plötsligt plingar det till i handväskan och när jag tittar efter har jag fått ett sms från Abe. Så här skrev han: I just heard that everything at Salvation Army is half off today. Aaron might want to go if you go. Text him. Snabbt slår jag numret till Aaron som svarar: You’ve reached Aaron Finbloom’s phone, how may I help you?, varpå vi stämmer träff på second hand-affären några kvarter bort. Plockar ihop mina papper, slänger på mig kappan och säger hej då till bordsgrannen, jag tar långa benet före upp längs Claesson Avenue. Väl framme brinner det i knutarna, affären ska stänga en halvtimma senare. Rafs-rafs och plock-plock, sa det bara innan jag var 33 dollar fattigare. Men jag vill påminna om att dessa 33 dollar hade ett värde av 66 dollar så ni kan ju själva räkna ut hur mycket jag egentligen gick plus. Vinsten investerades senare på kvällen i en utesväng i SoHo. Aaron var del av ett evenemang med cirkustema i en klädaffär och vi i publiken var hans orkester. Min röda Michael Jackson-topp med guldknappar som inhandlades dag tre i NYC, kom äntligen till användning. På vägen hem hittade Aaron en jordglob som vi bestämde oss för att behålla. Den var gratis.

K

Att spendera

I New York är det jätteenkelt att göra av med pengar. Det finns varor och tjänster bakom varje hörn. Vad du än kan tänkas behöva, vilja ha eller bara impulsivt få för dig att reflexkonsumera, finns det alltid ett enormt utbud innehållande ett oräkneligt antal unika variationer. Men till skillnad från resten av köpcentrumsUSA finns inte alla varor och tjänster på en och samma plats. De är istället utspridda runt om i staden på bruna bakgator, i snajdiga skyskrapor, mellan övergivna industribyggnader och hemma hos folk i deras konstbelamrade lägenheter – ovan jord och under jord. Undergroundbarerna i Brooklyn är minst lika många som antalet Starbucks på Manhattan. Ibland hittar man en guldgruva (vilket egentligen är en opassande benämning eftersom den indikerar att man går därifrån med mer på fickan än när man kom, vilket inte är fallet såvida man inte ser sin konsumtion som en vinstgivande investering), men när man lycklig och konsumtionsmätt går därifrån med intentionen att återvända inom max 48 timmar gäller det att fråga sig följande:

1.  Kommer jag att hitta tillbaka? – Även om du lägger namnet på gatan på minnet kan det vara så lurigt att det finns flera gator med precis samma namn (exempelvis Broadway). Du måste alltså också komma ihåg vilket Borough du befinner dig i och vilken färg tunnelbanelinjen hade som tog dig dit.
2.  Kommer jag känna igen stället när jag väl har hittat rätt gata? – Har du sett ett ställe runt lunchtid i snöstorm, är det sannolikt att du inte kommer att känna igen det nattetid i 10 plusgrader. Leta efter markörer högre upp på husfasaden som syns i alla typer av ljus och väder för att undvika besvikelsen över att ha tappat bort en kanonplats.
3.  Kan det tänkas finnas ett likadant ställe som fyller samma funktion men som är ännu bättre? – Svaret på den frågan är alltid ja, och därför bör tilläggsfrågan ”Är det värt det att ta reda på var detta ställe ligger och sedan också ta sig dit?” följa direkt efter.
4.  Har jag råd att gå hit igen? – Kanske kommer ytterligare ett besök inte att gräva några djupare hål i din plånbok, men skaffar du dig stammisvanor kan även den billigaste av konsumtion bli farlig.

Lyckligtvis för min livskvalité kommer jag sällan så långt som till fråga fyra.

Idag raggade jag en kompis på Tiny Cup, igår skapade jag konst i Abe’s studio, i onsdags började jag min träning i att skatta terapeutaktivitet genom att titta på videobandade terapisessioner tillsammans med Dr. Hilsenroth och mitt labbgäng. Parallellt med detta har jag konsumerat.

K



Kugle

”Ända sedan du kom Klara, har vi ätit så himla väl” sa Abe härom dagen. Det stämmer. Men det beror inte på att jag har stått och slavat vid spisen ensam, vi har triggat varandra kan man säga. Ena dagen svensk raggmunk med fläsk, andra dagen Aarons currygryta. Till frukost: hemmagjord müsli, till middag: kycklingsoppa och hembakt bröd. Allt har varit gott, men jag har fått en favorit över allt annat.

Vid tidig ålder lärde sig Abe att laga Kugle hemma i sin mammas välskötta kök och nu produceras den förklädda efterrätten på löpande band i lägenheten här på Nostrand Avenue. Kugle är en judisk mjölkproduktsrätt gjord på pasta och keso, men passar bättre in bland parfaiter och bruléer än bland gratänger och grytor. Förutom nyss nämnda ingredienser innehåller den också farinsocker, kanel, russin, ägg och gräddfil. Den är fruktansvärt beroeneframkallande.

Igår hade jag mitt första handledarmöte och kunde konstatera att den här Dr. Hilsenroth faktiskt existerar i verkligheten och inte bara som författarnamn i olika artiklars referenslistor. Mark är hängiven sin mentorroll och betonade vikten av att jag ska känna att mitt uppsatsämne är intressant och har personlig relevans för att det ska bli en så bra vår som möjligt för mig. Han tyckte att vi skulle ses en gång i veckan för handledning och menade att han nu var en del av Team Klara. Jag frågade honom vad han tjänar på allt det här och han gav tillräckligt tillfredsställande svar för att jag ska sluta tycka att allt verkar lite för bra för att vara sant. Vi kom att diskutera erfarenheter från min terapeutträning och hamnade inom ett område som rör den terapeutiska tekniken Therapeutic Immediacy (när det öppet talas om det som händer i rummet i klient-terapeutrelationen). Och där ska vi fortsätta att nysta.

Uppsatsskrivandet har alltså börjat.

Senaste veckan har jag hängt lite mer i Williamsburg, Bushwick och SoHo. Träffat vänner, vänners vänner och några helt okända. Sett konserter, käkat ute, träffat NY’s poet-elit och kalasat i största allmänhet.

Det rullar på.

K

Väder

Och vad hände på onsdagen då? Jo, det ska jag berätta för er. Först singlade det ner ungefär tio, små snöflingor från himlen. Efter det kom det ungefär tre till. Sedan bestämde sig universitetet för att stänga på grund av detta, vilket slutligen resulterade i att mitt handledarmöte blev inställt. Jag visste inte bättre än att göra som alla andra här och tog lång sovmorgon innan jag hasade mig två kvarter upp längs gatan för att ”plugga” på Tiny Cup. En tårtbit, en dubbel espresso och en kaka senare, hasade jag mig hem för att titta på film och baka bröd med mina roomies. Så kan det gå när man i NY drabbas av det där som kallas för vinter.

K

Brooklyn Public Library

Nog för att kaffet bara kostade 1 dollar och 9 cent, men det var inte mycket kpk (koffein per krona) i den nu tomma koppen som står framför mig. Sällskapet till kaffet var däremot mer angenämt. Dejean, som nyss lämnade bordet här i cafeterian, är 14 år gammal och har redan läst 3 år japanska i skolan. Varje dag efter skolan går han till Brooklyn Public Library. Vi satt och pratade en stund och han bjöd frikostigt på sin matsäck. Dejean förklarade att Malcom X är hans största idol, näst efter pappa, och boken han hade lånat för dagen handlade just om den förstnämnda.

Nu ska jag studera. I morgon är det handledarmöte med Dr. Mark J. Hilsenroth ute i Garden City (om inte snöstormen som väntas komma under natten sätter käppar i hjulen).

K