Bortrest i fyra dagar, psykoterapikonferrens i huvudstaden. Blommande magnoliaträd, restaurangmat, rena tunnelbanor utan råttor, fint sällskap, bekväm säng och befriad från uppsats. Men så en skavande känsla, krypande kommandes: lite äckel blandat med sorg. Var det D.C.-invånarnas välkammade hår? Var det hissmusiken i hotellobbyn? Var det masspsykosen på morgonföreläsningarna? Nehejdu, det var helt vanlig hemlängtan. En längtan hem. Hem till smutsen, hem till skuggan från de höga husen, hem till prestationsförväntningarna, hem till spring break-tom lägenhet, hem till ett uppmärksamhetskrävande husdjur, hem till en kallare klimatzoon: hem till New York.
New York behandlar mig fortfarande väl, kanske tror staden fortfarande att jag är en gäst? Det är till viss utsträckning sant, men det är inte så som jag ser det. Jag bor här.
Staden har känts helt unik ända fram tills en dag förra veckan då det föll regn. Regnet luktade precis som regn gör överallt och folk betedde sig precis som folk gör överallt när det regnar. Det hjälpte inte att taxibilarna var gula och husen skyhöga, New York var som vilken annan stad, by eller samhälle I världen som helst. Jag gick och satte mig på kvartersbiblioteket som har pissgula väggar, inga fönster och starkt lysrösljus. Där inne fanns det inget väder. Då blev New York New York igen.
K
