Idag är det visst påskafton. I vanliga fall brukar det betyda påskbord, påsksnaps och årlig släktträff för mig, ofta en mycket trevlig sådan. I år gör det inte det. I år betyder det inte så mycket alls. På sin höjd lite helt vanlig Bushwick-fest senare ikväll. Här kommer dagen i resumé. Istället för äggmålning: podcastlyssning på Mia & Klaras sommarpratarprogram från förra året. Istället för äggätande: muffin och plugg på kaffebar. Istället för äggrullning: lång springtur i Williamsburg.
När man är ute och springer i Brooklyn kan man få vara med om lite olika saker. En sak som är vanlig är att man får höra en massa kommentarer från de karlar som står och hänger längs trottoarerna som man springer på (när jag skriver “man” här menar jag alltså “kvinnor”). Dessa förekommer även när man inte springer, men löpartights verkar förlösa en större mängd av dem. Komentarerna varierar i innehåll och format och man kan få höra allt från den oskyldiga “Hi, how are you miss?” till den markant mer vågade “Stop being so god, damn sexy girl!”. Någonstans där emellan hamnar den absolut vanligaste; “Can I run with you?”. Det ska tilläggas att dessa kommentarer regnar över en innan männen ens möjligtvis hunnit lägga märske till om man är sexy eller inte, replikerna kommer på ren reflex så fort någon av dem får den minsta förnimmelse om att en individ av det motsattta könet närmar sig i joggingtakt. Det behöver inte heller nödvändigtvis vara en grupp dåligt uppfostrade tonårsgrabbar som kläcker ur sig de här sakerna, det kan lika gärna vara en ensam herre långt bortom sina bättre 50 år med stadig inkomst och tre barn. Alla dessa män är nästan helt uteslutande “blacks” eller “latinos”.
Varför är det då så här?
Eftersom anmärkningarna är mycket mer av en regel än undantag på mina löparrundor (den enda kommentarfriaplatsen som jag har erfarit så här långt är Prospect Park), har jag haft en del tid att fundera över det här. Att inte alla män i kvarteret men väldigt många gör detta, vittnar om att det handlar om kultur på något sätt. Men vems kultur? Och vad fyller det här tramset för funktion? Självklart är det inte seriösa raggningsförsök som pågår. Nej, jag tror de skulle bli ytterst förvånade om jag stannade och gav dem mitt telefonnummer. Till och med frågorna är mer av ett konstaterande. Ett konstaterande som i någon form av uppmärksammande/betoning. Ett uppmärksammande/en betoning av min existens och deras manlighet. Jag springer på trottoaren de står på, alltså finns jag (i deras grannskap). Jag är kvinna, alltså är de män. Jag är sexy och hot, alltså har de en stark sexualdrift. Men utöver att detta är ett vanligt sätt att uppmärksamma kvinnor på i en machokultur, tror jag att det finns något mer bakom kommentarerna på mina joggingturer. En anledning tror jag är att jag är vit. Vit i huden och vit i kulturen. För enligt mina egna högst ovetenskapliga studier riktas “nice ass”-replikerna på gatan i högre grad mot de vita kvinnorn i kvarteret. Jag bor i ett område där vita är i minoritet. Vita är i minoritet på många andra ställen i världen också, men ändå sitter de på en himla massa makt. Vitas makt har krympt det offentliga utrymmet för icke-vita. Om jag var icke-vit skulle detta göra mig fruktasvärt arg och få mig att vilja ta tillbaka en del av det utrymmet. Hur tar man tillbaka offentligt utrymme? Man syns och hörs, man visar att man inte ber om ursäkt för att man existerar och man visar att man inte tänker foga sig under rådande, förvridna maktordning. Det här kan man självklart göra utan en sexistisk underton. Det är till exempel vad som händer när de puertoricanska tonårstjejerna i mitt kvarter vägrar att skruva ner volymen när de lyssnar på sina stört högljudda mp3-spelare på tunnelbanan, och det som händer när de stadiga jamaicanska damerna står och pratar högt för sig själva om sina inköpsplaner vid elektronikhyllan på Salvation Army.
Vad det här fenomenet än bottnar i, måste man som vit kvinna med joggingskor hitta ett sätt att förhålla sig till detta på. Vad svarar man till någon okänd man som säger att man har en fin bakdel? Tack? Fuck off? Svårare blir det när någon bara säger ett utdraget “Hi there….”. Ska man sätta näsan i vädret och ignorera trots att personen egentligen inte överträtt några synliga gränser, eller ska man svara med ett neutralt “hello”, med risk att på så sätt uppmuntra till följdfrågor som “How did you become so beautiful, girrrrrl?”. Det finns inte många enkla svar.
Nog om detta. Glad Påsk allesammans! Nu ska jag dricka upp min kalla kaffeslurk som är kvar och gå hem och spela lite munspel med Aaron. Kanske äta ett ägg också.
K
